Jacques Selosse La Côte Faron (2011-bas)

(100 % pinot noir)

 

26 mars 2022 (Café Live i Malmö)

 

 

Den femte champagnen i den femte flighten i blanc de noirs-provningen och det här är första gången jag provar La Côte Faron. Den här champagnen kallades från början för Contraste och är den äldsta av vingårdschampagnerna från Selosse. I samband med att Anselme Selosse lanserade sin lieux-dits-serie valde han att lyfta fram namnet på vingården i Aÿ på etiketten.

 

Till skillnad från Substance, som bygger på en riktig solera, görs La Côte Faron och övriga lieux-dits med hjälp av en så kallad réserve perpétuelle. När det gäller La Côte Faron startades denna årgångsblandning redan 1994. Varje år, precis innan det är dags att buteljera, hälls vinet från den senaste skörden (basårgången) över från fat till en tank. Därefter tillsätter man den fatlagrade blandningen av alla gamla årgångar (la réserve perpétuelle) till det nya vinet i tanken och låter hela härligheten blandas under några timmars tid. Sedan fyller man fatet med den nya blandningen, som nu alltså även innehåller den senaste årgången, för framtida bruk och det vin som finns kvar i tanken blir det som buteljeras detta år.

 

Den här utgåvan har 2011 som basårgång, vilket innebär att den bygger på vin från 1994-2011. Flaskan blev degorgerad i februari 2018.

 

Det här är en mycket, mycket bra champagne med potential att växa ytterligare om man fortsätter att lagra den.

 

Doft: Kraftfull, blommig, örtig och härligt oxiderad doft med inslag av hyacint, banan, hö, ek, tvål, lite mögelost, ostronskal och gräddkola.

 

Smak: Frisk, fruktig och mycket torr smak med påtaglig sälta. Massor av röda äpplen får sällskap av några hallon med lite toner av hö och krita. Bra syra och härlig längd.

 

Betyg idag: 89

 

Sannolikt bäst: 2025-2030

 

 

Femte flightens fem fina flaskor förför fantasterna. Champagnerna serveras halvblint, så jag vet vilka som är med i flighten men inte i vilken ordning de serveras. Les Vignes de Vrigny är enkel att särskilja från de övriga, men sedan tar det stopp. Alla de övriga är väldigt Selosselika och jag kan inte avgöra vilken av de fyra som är Egly-Ouriet Blanc de Noirs Grand Cru. Ett av glasen sticker visserligen ut som ännu bättre än de övriga och så här i efterhand kan jag tycka att jag borde gissat att det var Egly.